Jag är sporttokig och har alltid varit. När Mikael Ljungberg vann OS-guldet i Sydney grät och skrek jag av lycka framför teven med SR-reporten Dagge skrikandes i mina öron. Sporten är som livet upp och ner. Stenhårdpress från allt och alla när det verkligen gäller, vissa klarar det, vissa inte. Mikael Ljungberg var en sådan idrottsman. Jag minns när han var och besökta min skola i mellanstadiet och pratade om landslaget mot våld. Han var en stor snäll björn och kommer alltid att vara. Jag tror inte att han engagerade sig i samhället utanför mattan bara för att han var en förebild, han brann för frågorna. Han blev populär i Sverige som brottare och det är inte det allra enklaste. Fick Radiosportens Jerringpriset 1997, vann dubbla EM- och VM-guld. Krönte sig som den bästa svenska brottaren någonsin med sitt OS-guld i Australien. Han skulle ha haft bragdguldet efter OS i Sydney. Fler gånger i veckan, senaste året, har jag gått förbi lokalen i Gårda där han och alla andra Öisbrottare tränar, svettas och sliter för att lyckas. Jag kände honom inte, men har ändå som många andra idag känt sorgen. Att någon tar sig liv, trots framgång som Mikael, är tragiskt och ska egentligen inte få hända. Mikael blev 34 år gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar