fredag, november 21, 2014

Folkpartiet behöver breddas och förnyas

I dag samlas Folkpartiet till partiråd i Stockholm för att diskutera partiets valanalys, Det är dags att bredda Sveriges liberala parti, och summera valrörelsen 2014. Folkpartiets samlade valresultat är ett misslyckande och en stor besvikelse. 

I mångt och mycket delar jag valanalysgruppens slutsatser. Folkpartiet behöver nu bredda politiken och ta större plats i frågor som är viktiga för väljarna. Det gäller inte minst ekonomi och jobb samt breda välfärdsfrågor som sjukvård och omsorg om äldre. Samtidigt behöver breddningen kopplas till ett omfattande liberalt idéarbete och en gemensam berättelse om vad vi vill med framtiden. 

Men det vore förödande att släppa greppet om skolpolitiken där Folkpartiet har ett extremt starkt stöd bland väljarna. Valanalysen från katastrofvalet 1998 pekade just på att Folkpartiet inte hade en enda fråga som väljarna förknippade med partiet. Den läxan har vi förhoppningsvis lärt oss. 

Men allt handlar inte om politik och idéer. Folkpartiet behöver inleda ett förnyelsearbete i partiet som tar sikte bortom valet 2018. Det är ett arbete som har fått stå tillbaka under regeringsåren. Med en väljarkår som blir allt rörligare och där partiidentifikationen fortsätter att försvagas – blir det allt viktigare med ett löpande strategiskt kampanj- och kommunikationsarbete. Det gäller särskilt ett idéparti som Folkpartiet liberalerna som alltid har haft lättrörliga väljare. Därför behöver utgångspunkten för den diskussion som i dag ska föras på partirådet handla om mer än några intensiva veckor i augusti och september. Det är frestande att söka förklaringarna i omgivningen, som valanalysgruppen skriver i sin rapport, men det hjälper oss inte framåt. Vi behöver självkritiskt dra slutsatser av vårt eget agerande. 

Jag var högst delaktig i Folkpartiets valrörelse - som valledare (och kandidat) i Göteborg. Även här finns en rad förändringar som måste genomföras för att stärka och utveckla partiet. Men vi lyckades lokalt att hålla ställningarna i kommun- och regionvalet, där dessutom fler väljare valde att lägga sin röst på oss jämfört med 2010, och vi motade tillbakagången i riksdagsvalet. Vi lyckades att mobilisera liberala väljare. Den lokala utvärderingen är ännu inte klar. Men några faktorer för våra lokala framgångar kan spåras i tydlighet, tonalitet, prioriteringar och ett aktivt kampanjarbete. 

Min bild av Folkpartiets valrörelse var att det var god stämning i partiet och att kampanjen fungerade väl. Men det räcker inte längre. Framöver måste vi göra större ansträngningar om vi ska lyckas. Ambitionerna måste höjas betydligt.

Jan Björklund har varit självkritisk och tydlig i sitt ledarskap efter valet. Nyligen lyfte han på DN debatt fram åtta punkter som ska göra Folkpartiet mer relevant i vardagen. Det är en bra start.
Partisekreterare Maria Arnholm har under hösten rest runt i partilandet för att lyssna av och diskutera. Ett av hennes första besök var i Göteborg och vi förde väldigt bra samtal om förnyelsearbetet, som de facto redan har startat.

Vi är som parti i ett allvarligt läge som måste tas på största allvar. Vi har gjort dåliga val innan och vi har kommit igen. Det ska vi göra igen, tillsammans. 


onsdag, november 12, 2014

Färre barn i förskolan gör skillnad


I måndags träffade jag Örgryte-Härlandas förskolechefer tillsammans med stadsdelsnämndens utbildningsutskott för att diskutera förskolan. Det var ett bra samtal om de utmaningar och möjligheter vi har med stadsdelens förskolor. När föräldrarna själv får säga vad de tycker om våra förskolor är de i grunden väldigt positiva och uppskattar den verksamhet som bedrivs, vilket är väldigt glädjande.

I den lokala förskolepolitiska debatten har fyra frågor stått i centrum de senaste mandatperioderna. Köerna till förskolan, skäliga erbjudanden, vikarier och barngruppernas storlek. Just frågan om barngrupperna brukar både föräldrar och personal hör av sig om.

När köerna har minskat i takt med att förskolan har byggts ut, så har fokus flyttats mot barngrupperna. Det har inte blivit färre barn i barngrupperna. Istället har de små avdelningarna avvecklats och de större avdelningarna har blivit fler. Antalet barn per personal har blivit fler över tid. I Stockholm har man valt en annan väg. Där har man infört ett maxtak på barngrupperna. Där är det inte möjligt att ha så stora avdelningar som vi har på en del håll i Örgryte-Härlanda.

Ett barn mer eller mindre spelar kanske inte så stor roll för kvalitén i förskolan. Men fler barn gör en väldigt stor skillnad, såväl för barnen som för förskolans personal. Det handlar om politiska prioriteringar och Folkpartiet har länge krävt att ett maxtak ska införas i Göteborg.

En annan fråga som vi delvis berörde på mötet var barnens vistelsetid på förskolan. Den blir allt längre. Det är inte ovanligt att barn lämnas tidigt på morgonen och hämtas sent på kvällen fler gånger i veckan. Den debatten behöver föras vidare.

Samtidigt är det i oerhört positivt att föräldrar låter sina barn vara en del av förskolan. Förskolan lägger grunden för det livslånga lärandet och banar väg för högre kunskapsresultat i skolan, vilket nyligen visades i en studie beställd av Lärarförbundet. När barngrupperna blir större får den lärorika verksamheten stå tillbaka och det är ett problem.

I dag granskar Göteborgs-Posten förskolans situation runt om i Västsverige som visar att den officiella statistiken säger en sak – men att verkligheten säger något annat. Det är ett faktum som inte minst Folkpartiet har försökt peka på länge.

tisdag, november 11, 2014

Drevet om Alice Bah Kuhnke borde handla om kulturpolitiken

När Stefan Löfven presenterade sin nya regering var, Alice Bah Kuhnke (MP), den stora överraskningen som statsråd med ansvar för kultur- och demokrati. Sedan dess har diskussionerna gått på högvarv om kulturministern.

Allt började med att kulturministern inte vill svara på berättigade frågor i P1 morgon. Vilket blev en nyhet och kritiken lät inte vänta på sig. Hon saknade kompetens

Drygt två veckor efter den misslyckade radiointervjun så skrev Bah Kuhnke sin nu berömda artikel, ”Kulturen är grunden i ett ekologiskt samhälle” i DN, där hon svarade sina kritiker. Problemet denna gång var att hennes svar innehöll mer svammel och floskler än konkreta kulturpolitiska förslag.

Kritiken fortsatte. Ohållbart och tomt var en kommentarer från Jens Liljestrand i Expressen. Per Svensson var snäll i Sydsvenskan och menade att det var tråkig text. Björn Widman drämde till i DN med rubriken "Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter".

Min partikollega Jasenko Selimovic gjorde en bra analys när han pekade på att problemet inte är Bah Kuhnke, utan att ”det verkliga problemet är att ett parti som hittills inte har ägnat två tankar åt kulturpolitiken har tilldelats ansvaret för kulturdepartementet.” Gabriel Byström, GP:s kulturchef, var inne på samma linje i helgen som Selimovic när han menade att problemet är ”frånvaron av en egen politik, av egna idéer”.

Jag kan bara instämma. För visst är det svårt att vara konkret om det inte finns några konkreta förslag och någon vidare kulturpolitisk debatt inför valet var det aldrig tal om. Men då blir också resultatet därefter. Tyvärr. Grundproblemet är att Miljöpartiet och regeringen inte har någon kulturpolitik. Drevet handlar inte heller om religiös övertygelse.

En expansiv kulturpolitik är i grunden något bra. Jag gillar regeringens förslag om fri entré på statens museum. Men sen då? Det finns en rad kulturpolitiska utmaningar som behöver mötas och lösas. Det handlar bland annat om finansieringen av public service, digitaliseringen, infrastrukturen, tidningarnas framtid, upphovsrätten, bildningen, kulturarvet, reklamskatten, scenkonstens förutsättningar. För att möta utmaningarna krävs det ett tydligt ledarskap, reformförslag och kraft att förverkliga sina idéer.

Avslutningsvis kan man väl konstatera att det inte blev särskilt mycket bättre när kulturministern bjöd in kulturutskottet till mingel på departementet med sagostund, där våra folkvalda fick berätta om vilka superkrafter de skulle vilja ha, och bjöds på frågesport om Pippi. Men just den fråga handlar inte om kulturpolitik. 

måndag, november 10, 2014

Skuggbudgeten är det bästa alternativet


Alliansregeringens reformer har lagt grunden för ett ekonomiskt starkt Sverige. Ansvarstagande för ekonomin tillsammans med satsningar på jobb och företagande har skapat förutsättningar och bidragit till den tillväxt av jobb som vi nu ser. Regeringens förslag till statsbudget, med skadliga skattehöjningar på jobb, företagande och bildning, tillsammans med en kraftig bidragsutbyggnad kommer att bromsa den utvecklingen och minska incitamenten för fler i jobb, något som regeringen är medveten om. Det kommer att slå hårt mot välfärden. 

I regeringens finansplan (sidan 57) konstateras att både sysselsättningen
och BNP kommer att dämpas med anledning av regeringens skattepolitik.

I dag presenterade Alliansen sitt skuggförslag till budget och budgeten innehåller kraftfulla satsningar på mer kunskap i skolan, insatser för fler jobb, bättre villkor för företagande och förstärkt välfärd tillsammans med satsningar på bättre miljö, infrastruktur och ett starkare försvar. Det innebär ett samlat förslag som bygger Sverige starkt för framtiden. Ett alternativ som tar ansvar för ekonomin och som värnar överskottsmålet. Skuggbudgeten är det bästa alternativet för Sverige. 

I nyhetsflödet: DN, DN2, EX, SR, AB, SVT, GP, FP,

torsdag, november 06, 2014

Folkpartiet tar strid för viktiga skolreformer



I dag presenterade Jan Björklund tillsammans med sina kollegor i Alliansen den del av skuggbudgeten som handlar om utbildningspolitiken. Dagens besked i riksdagen var tydligt och visar på den höga ambition som Folkpartiet och Alliansen har med den svenska skolan.

Alliansen tar strid för en rad viktiga skolreformer som bygger vidare på förra regeringens reformarbete av den svenska skolan. Det handlar bland annat om 10-årig grundskola, betyg får årskurs fyra, möjlighet att lämna ordningsomdömen, att gymnasiet ska vara frivilligt och att det inte ska vara en skyldighet att läsa in högskolebehörighet på gymnasiet.

Förslagen kommer att läggas som motioner i riksdagen och när det gäller betyg från fyran kräver  oppositionen att ett förslag till proposition läggs fram senast i augusti 2015. Martin Ingvars gedigna utredning, En bättre skolstart för alla: bedömning och betyg för progression i lärandet, är redan klar och presenterad.

Skolan behöver ett fortsatt fokus på kunskap. Det vinner alla elever på.

I nyhetsflödet: SVT, SvD, DN, DN2Ex, SR1, SR2, AB,

Bristen på rutin skadar regeringen

Om det nu är ”tomt i ladorna” som Magdalena Andersson har hävdat sedan hon tillträdde som finansminister är det rätt konstigt att det på samma gång är fullt möjligt att låta kostnaderna för Förbifart Stockholm rulla med 4 miljoner kronor om dagen, samtidigt som arbetet står stilla. Något har gått sönder.

Dagens industri har de senaste dagarna granskat trafikhaveriet och infrastrukturministern Anna Johansson sade igår till tidningen att bygget ska starta upp igen 1:a maj. Stefan Löfven hävdar i dagens upplaga att det är Anna Johannson som äger beslutet och att ”frågan om datumet” inte är viktigt för regeringen.

Frågan är om regeringen och socialdemokratin har råd med det.

En undersökning som DI har låtit göra visar att en bred majoritet av stockholmarna tycker att frysningen av Förbifarten, nedläggningen av Bromma flygplats och att riva upp planerna om Slussen är dåliga förslag. Väljarnas sågning av det som nu pågår ligger helt i linje med den kritik som förts fram av både oppositionen och näringslivet.

måndag, november 03, 2014

En hälsning till lärarna i höstmörkret

Ska de allra bästa studenterna lockas till lärarutbildningar runt om i landet och ska huvudmän kunna behålla engagerade lärare i yrket måste lärarnas gedigna högskoleutbildning och deras avgörande roll för skolan även avspeglas i lönekuvertet. Är man av uppfattningen att lärare är den enskilt viktigaste faktorn för att vända kunskapsresultaten i skolan måste man också agera därefter.
Under flera decennier har läraryrkets status dessvärre försämrats. Kommunaliseringen av skolan är en av de bidragande orsakerna. Arbetsgivarna har försämrat lärarnas arbetsvillkor. Obehöriga lärare har anställts och arbetsgivarna har inte värdesatt de utbildade lärarnas kompetens. Lärarna har inte fått tillräckligt med kompetensutveckling och yrket har varit ensamt. Det har också varit svårt att göra karriär i yrket.

I valrörelsen lovade Gustaf Fridolin 10 000 kronor mer i lön till landets lärare. När man skrapade lite på ytan blev det bara 2000 kronor mer i lön. Efter valet blev Fridolin utbildningsminister och i förslaget till statsbudget satsades inte en enda krona på lärarnas löner. Löftet från Fridolin och Miljöpartiet uteblev.
Det är kanske mot den bakgrunden som utbildningsministern kände sig tvungen att göra en hälsning till landets lärare under höstlovet.
 
Kritiken mot Fridolin lät inte vänta på sig och utbildningsministern fick försvara sig i Expressen. Hälsningen blev mer av en klapp på huvudet. Ledarsidorna.se, Ledarbloggen, Dick Erixon och Zac är inne på samma linje.

Ann-Charlotte Marteus
slår huvudet på spiken när hon på Opinionsbloggen skriver: ”Föreställ er att sjukvårdsminister Gabriel Wikström höll ett tal till Sveriges läkare med samma övertydliga intonation, ömsinta tilltal och nedlåtande uppmaningar”. Jag fortsätter gärna på den vägen. Tänk om försvarsministern, inrikesministern eller för den delen utrikesministern hade gjort samma sak till officerare, poliser eller diplomater. Det hade blivit ett ramaskri. Läs även
Marteuskrönika i samma fråga.

Lärarna vill mycket som kollektiv. Men är den en sak lärarna verkligen vill så är det att få uppskattning för deras viktiga jobb och den uppskattningen måste synas i lönekuvertet. Lärarnas löner måste höjas och där måste arbetsgivarna, kommunpolitikerna, ta ansvar!