När Stefan Löfven presenterade sin nya regering var, Alice Bah Kuhnke (MP), den stora överraskningen som statsråd med ansvar för kultur- och demokrati. Sedan dess har diskussionerna gått på högvarv om kulturministern.
Allt började med att kulturministern inte vill svara på berättigade frågor i P1 morgon. Vilket blev en nyhet och kritiken lät inte vänta på sig. Hon saknade kompetens.
Drygt två veckor efter den misslyckade radiointervjun så skrev Bah Kuhnke sin nu berömda artikel, ”Kulturen är grunden i ett ekologiskt samhälle” i DN, där hon svarade sina kritiker. Problemet denna gång var att hennes svar innehöll mer svammel och floskler än konkreta kulturpolitiska förslag.
Kritiken fortsatte. Ohållbart och tomt var en kommentarer från Jens Liljestrand i Expressen. Per Svensson var snäll i Sydsvenskan och menade att det var tråkig text. Björn Widman drämde till i DN med rubriken "Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter".
Min partikollega Jasenko Selimovic gjorde en bra analys när han pekade på att problemet inte är Bah Kuhnke, utan att ”det verkliga problemet är att ett parti som hittills inte har ägnat två tankar åt kulturpolitiken har tilldelats ansvaret för kulturdepartementet.”
Gabriel Byström, GP:s kulturchef, var inne på samma linje i helgen som Selimovic när han menade att problemet är ”frånvaron av en egen politik, av egna idéer”.
Jag kan bara instämma. För visst är det svårt att vara konkret om det inte finns några konkreta förslag och någon vidare kulturpolitisk debatt inför valet var det aldrig tal om. Men då blir också resultatet därefter. Tyvärr.
Grundproblemet är att Miljöpartiet och regeringen inte har någon kulturpolitik. Drevet handlar inte heller om religiös övertygelse.
En expansiv kulturpolitik är i grunden något bra. Jag gillar regeringens förslag om fri entré på statens museum. Men sen då? Det finns en rad kulturpolitiska utmaningar som behöver mötas och lösas. Det handlar bland annat om finansieringen av public service, digitaliseringen, infrastrukturen, tidningarnas framtid, upphovsrätten, bildningen, kulturarvet, reklamskatten, scenkonstens förutsättningar. För att möta utmaningarna krävs det ett tydligt ledarskap, reformförslag och kraft att förverkliga sina idéer.
Avslutningsvis kan man väl konstatera att det inte blev särskilt mycket bättre när kulturministern bjöd in kulturutskottet till mingel på departementet med sagostund, där våra folkvalda fick berätta om vilka superkrafter de skulle vilja ha, och bjöds på frågesport om Pippi. Men just den fråga handlar inte om kulturpolitik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar