tisdag, december 28, 2004

Så kan ju året 2004 sammanfattas...

Nej, det gjorde inte ont speciellt länge. När röstningen var avklarad stod Lena Philipsson som segrare i schlager-SM och sällan har vi väl sett maken till revansch.

Men det har nog aldrig gjort mer ont i mitt liberala hjärta när statsministern och andra viktiga politiker, även inom mitt parti började prata övergångsregler, lagom till att Europa för första gången skulle enas på fredlig väg, på 1 maj.

I sagan blir grodan en prins. I verkligheten är det ofta tvärtom. Kung Carl Gustaf reste till sin kompis, diktatorn av Brunei, och berättade sedan om hur bra folket verkar ha det i diktaturen. Fast vi börjar bli vana vid kungliga klantigheter nu. Konstigt nästan att han inte inledde sitt tacktal med ”Kära Örebruneiare!” Aldrig i modern tid ha kungahuset varit så ifrågasatt.

Världen blev inte säkrare under året. Tio terrorbomber exploderade med bara några sekunders mellanrum på en järnvägsstation i Madrid den 11 mars. 191 dog, över 2000 skadades...
Göran Persson stannade hemma från begravningen och umgicks med kossor och FP vill skapa ett Europas FBI.

Inte sedan Bert Karlsson klampade in i riksdagen med Ny demokrati i strumplästen har det funnits en mera otippad valsegrare än Junilistans Nils Lundgren. Före EMU-valet var han en okänd 68-årig före detta chefsekonom på Nordbanken. Efteråt stod han med armarna i skyn och en flygbiljett till Bryssel. Folkpartiet fick en ny parlamentariker och Marit Paulsen lämnade EU-politiken med flaggan i topp.

Landets styre gick på kryckor under några sommarveckor. Statsminister Göran Persson behövde operera höften i juni och var plötsligt landets mest omskrivne representant för en haltande vårdapparat och bort från den viktiga EU-valrörelsen.

...två månader tidigare hade landsfadern gift sig med sin Anitra i Nyköping, vilket knappast orsakade mindre rubriker, något som hennes arbetsplats Systembolaget, även skapade under året och vi liberaler (kanske någon annan också) fick lära oss att det var bättre att ragga brudar utan sprit.

Söndagen den 22 augusti, tre dagar innan min födelsedag, stod Sverige stilla.Christian Olsson behöver bara ett hopp för att fixa sitt trestegsguldet. För Stefan Holm blir det en betydligt jobbigare resa. Efter två rivningar på 2,34 är den obestridlige världsettan, han som vunnit 18 av 18 tävlingar, nere på femteplats, och livsdrömmen på väg att krossas. Ni vet hur det gick: Han flyger över, tar av bara farten 2,36 – och får sitt OS-guld. Och dagen innan hade Klüft, drottningen av sju tagit hem sitt guld. Det gick fyrtio år innan ett svenskt herrpar tog OS-guld i kanot igen. I Aten vann Markus Oscarsson och Henrik Nilsson finalen i K2 1 000 meter på olympiska kanotstadion på en fredagsmorgon och jag var överlycklig.

På Hall tog Tony Olsson & Co en 22-årig kvinnlig vakt som gisslan, rusade med dragna plastgevär ut i den väntande Saaben – och försvann ut i den svenska sommarnatten. 2004 var året då våra fängelser tycktes ha svängdörrar.

Centerledaren Maud Olofsson bjöd in sina borgerliga kolleger Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt och Lars Lejonborg att bada tunna i hennes trädgård i Högfors. Doppet startade vägen mot ett maktskifte.se.

Janne Josefsson på statliga teven var framme igen med sin mikrofon och kamera och fick VPK att skaka. Den siste kommunisten heter Lars Ohly. När alla andra gjorde avbön stod han ensam kvar i en röd solnedgång. Fast ännu pinsammare blev det när det avslöjades att han inte alls hade spelat sitt livs match mot Nacka Skoglund. Ohly visade sig nämligen bara ha varit elva år när matchen spelades.

Moderate riksdagsmannen Per Bill körde barnvagn efter en vinprovning – och fann sig plötsligt nerbrottad av en kvinnlig vakt. Efteråt bad politikern gråtande om ursäkt, men hävdade att han inte alls var redlöst berusad, bara stressad, så vi kan vara vi politiker.

Nej, världen blir knappast mer tolerant, mer liberal under 2004. Aborter och homoäktenskap var George Bush huvudfrågor, så starka att de till och med överskuggade Irakkirget och hotet från Usama bin Ladin...

...det hjälpte inte att utmanaren John Kerry samlade Springsteen & Co och för att försöka rocka röven av republikanerna. Världens mäktigaste bushman satt kvar i Vita Huset.

Under hösten firade socialdemokraterna tio år vid makten. Landet förtjänar bättre, tyckte Lars Leijonborg och medborgarna i Ukraina fick oss alla att bära orangeakläder, eller var det lufs pridetåg – ääh jag minns inte.

29 oktober flögs den 75-årige palestinske ledaren Arafat till Paris och 11 november var han död, kontroversiell in i det sista. Dödskampen blev en såpopera, regisserad av den 34 år yngre frun. Även jordfästningen i Ramallah förvandlades till en bisarr show. Vila i frid, Yassir? Knappast. Och hur var det egentligen, hur mycket fick Statsministen egentligen se av hans begravning.

2004 var det året som RKU blev av med sina ekonomiska bidrag från staten, IDOL juryn skakade landet, Utanförskapet i Sverige fick ett ansikte, våldet mot kvinnor och monopolet på alkohol diskuterades. Gudrun Schyman blev politiskvilde i riksdagen och ville inför mansskatt, kvinnligt parti – blir det nästa station för henne? Nya finansministern Pär Luder, förlåt Nuder, vållade rabalder när han jämförde 40-talisterna med ett köttberg och hans föregångare tog regeringsplanet från fotbolls EM och lät skattebetalarna stå för kostnaderna på tusentals kronor, flyger inte lågprisbolag på Portugal?

Peter Eriksson miljövännernas förkämpe nummer ett, krävde under året införandet av en straffskatt för alla dem som kör smutsiga statsjeepar. Själv kör han runt utanför Kalix i sin Hynduai Santa Fé, hmm vad är det för bil?

Försvaret bantades tillslut i riksdagen och AMF 4 försvann från Göteborg. Orback blev förknippad med hästar och asylsökande i Sverige fick det värre.

Året slutade dock i katastrof, flodvågen i Asien krossade många människors liv, något som världen aldrig kan förutspå eller slippa. Mina tankar går till mina vänner som jag ännu inte har fått kontakt med i Asien, och alla dem som lidit offer för vår planets krafter...

Så kan ju året 2004 sammanfattas...

fredag, december 24, 2004

God jul i flera delar....

Julen del 5
Julmaten är nu uppäten och då blev dags för sång och musik - dvs säktens allsång. Efter några sånger bröt morfar tystnaden. " - Om jag ska vara ärlig hatar jag dessa julsånger, speciellt den där white christmas... julen är ju ändå aldrig vit." Musiken tysynade och det blev dags för efterrätt...

Julen del 4, eller släkten anländer...
In väller dem - släkten. Två av mina kusiner är allergiska mot pälsdjur. Mormor och morfar har haft hundar sen början av 1800-talet. Jag kör hem min moster, så hon får hämta medecin till sina barn, lite mer julklappar och inte bara det hon hittade sin gitarr!
Nu kanske julen kan börja. Först glögg och sång, även om ingen vill sjunga.

Julen del 3,
Min pappa har en julslips som låter som en mobiltelefon varje gång man nuddar den. Jag vet inte om jag klarar att höra pappas julmyskläder hela kvällen. suck. På dagarna går han i snygga kostymer, varför kan han aldrig bry sig när han är hemma? Mamma är sist på med kläderna varje år. Kanske inte är så konstigt, hon syr ju ihop den varje år. Just nu svär hon över att hon inte hittar något bra, får nog rycka in.

Julen del 2,
Nu är jag här igen. Var tvungen att skriva av mig. Jag var och handlade potatis, apelsiner och en kvällstidning i den lokala affären. När jag kom till torget satt det en man och drack öl på en bänk, jag stannade och pratade lite med honom. Visste inte att området där mina föräldrar bodde hade alkisar. Men han var trevlig och vi önskade varann en god jul. Jag la även märke till att han hade en blåtand, i sitt högra öra. Trodde bara att det var prylbögar som hade det, men vad jag hade fel. När jag väl kom in i affären hade personalen tomteluvor på huvudet och spelade julmusik, kan ju inte bli bättre… Min nya vän från torget kom också in och hjälpe mig att plocka potatis. Sen blev jag bara tvungen att läsa på löpsedlarna, vilket jag gör varje morgon. I en av våra kvällstidningar slog man på stort. Arne Weise talade ut. Han ville stoppa Ernst årets julvärd från att jobba själv i tv-huset. Arne Weise har ett förslag till programledningen på den statliga teven ”- Låt två personer, gärna en ung kvinna och en äldre man, skönheten och odjuret, skrattar han till tidningen.” Han borde väl veta. I år ska jag inte missa Kirchsteiger. Bara namnet ger mig rysningar.

Julen del 1,
(24/12: Göteborg är mulet, några grader plus, Hej mittvinterland, nu är julen här...)
Så var vi där, Julafton, en klassisk dag då man slänger iväg pengar för att göra varann glada.
Det gjorde min pappa och slog på stort till min mamma. Gulligt. Själv har jag i år hållt i pengarna och köpt med omtanke. I år lyckas svenskarna få iväg 40 miljader på klappar i olika former. Det ska tydligen vara nytt rekord. jaha, jippi - vi lyckades i år igen!

Det blir nog bra det också. Firar jul med släkten som vaniligt, även om mina päron har gått och köpt en plastgran, suck, känns så fel - även om den skulle passa hos mig med. Skulle ha köpt med mig lite granbarr och skogslukt. Då hade det vart en riktigt gran. Men va faan, här serveras god mat och dryck, trevligt sällskap och julklappar..., min lägenhet har bara tre jultomtar och en massa disk. I morse lyckades jag gå upp och äta gröt tidigt. Är stolt.

Vad jag egentligen skulle göra var att önska mina läsare en God jul!

// Pär,
som inatt inte missar Orientexpressen och redan fått en jättebra julklapp. hehe.

måndag, december 20, 2004

Kunskap + skolan = sant?

Jag var duktig i skolan och gick ut med bra betyg i nästan alla ämnen. Ett av de ämnen där jag inte lyckades lika bra var i matte. Ett ämne som jag aldrig har haft lätt med, från första klass till min sista på gymnasiet. Mitt problem var att jag inte fick den hjälpen jag behövde. Jag kom i kapp mina kompisar när de gick vidare till nästa nivå och det var aldrig roligt att få jobba i en ständig uppförsbacke. Mitt resultat blev att jag slutade bry mig om allt vad matte hette, istället för att satsa ännu mer. På senare tid har jag även fått det bekräftat att det inte bara är jag som har svårt för ämnet.

Svensk skolpolitik är i djup, (för att inte säga kraterdjup) kris. Svenska elevers kunskaper i matematik har försämrats kraftigt sedan 1995 och ligger nu under snittet för västländerna. En 16-årig rysk skolpojke från den sibiriska tundran har bättre kolla än vad jag har, vad säger det?

En enkel slutsats är att varma lokaler, bra bambamat, snälla lärare och nya läroböcker inte är lösningen. Jag tror att vi måste vara ärliga mot dagens elever och säga att det är kunskapsnivån som är viktigast – inte mysfaktorn.
Det behövs en stor omläggning av svensk skolpolitik, där en skolkommission bör tillsättas för att komma till rätta med problemen som svensk skola har idag. Vi behöver tydliga kunskapskrav, nationella prov, tidigare betyg, återupprätta studiedisciplinen och se till att läraryrkets auktoritet blir bättre. En mycket god vän till mig studerar till lärare i Malmö, och att få ta del av hur hans utbildning ser ut är inget annat än skrämmande. Det kanske inte är så konstigt att Sveriges unga får sämre och sämre kunskaper.

För att hjälpa elever som har svårt med mattematiken, skulle jag gärna se att vi nivågrupperar barn efter deras kunskap. Om detta hade gjorts när jag var yngre hade jag fått mer stöd och bättre stimulans. Samtidigt behöver vi också återinföra allmän och särskild kurs inom matematiken. Så att alla elever oavsett kunskap kan utvecklas, på sina vilkor.

söndag, december 19, 2004

Var fan ligger Arvidsjaur?

Att regeringens försvarspropp gick igenom var inte bra för Sverige. Att Göteborg, Sveriges andra största stad ska stå utan något som helst militärt försvar är tagiskt och kommer inom kort påverka säkerheten i exempelvis hamnen. Jag följde nästan hela försvarsdebatten via riksdagens webbteve, det var en spännande debatt som tyvärr kom att handla om Arvidsjaur. Varför blev det så? Ett enkelt svar är att regeringen köpte kommunisternas röster och fick igenom sitt undermåliga förslag, som flera vänsterpartister öppet stödde. Tillslut efter att piskan vint över dem små röda partisterna var det bara två hjältar som gick på borglighetens förslag.

Vad vet vi då om denna lilla ort i norrbotten, 70 mil från Stockholm och tio mil söder om polcirkeln, med sina 6950 invånare…
Arvidsjaur utsågs 1993 till årets kulturkommun. Kulturen består av just förbandet K4, Moskosel där man kan ta del av Rallarnas liv när järnvägen byggdes och något man inte får missa vid ett besök är Lappstaden, med kåtor och härbren från slutet av 1700-talet. Sen har Arvidsjaur något som man uppenbarligen satsar hårt på och det är en direkt flygförbindelse som den 3 januari startar upp och kommer att gå från Paris till Arvidsjaur. Äntligen kan de baguette ätande, vindrickarna från Frankrike flyga direkt upp till vintern och tomten som alla barn nu väntar på. Det kan ju inte bli bättre.

Så grattis Arvidsjaur, nu har ni hamnat på kartan och jag hoppas verkligen att sossarnas frieri för att rädda sin försvarspropp inte drabbar er, för jag har absolut inget emot att militär utbildning skall bedrivas i Arvidsjaur. Tvärtom. Men om regeringen behåller fler förband måste den betala för det. Att lägga ytterligare förband i knäna på försvarsmakten utan att anvisa finansiering inser de flesta är omöjligt i den nuvarande situationen. Just nu är det tydligt att riksdagen bedriver regionalpolitik med försvarsanslaget och inget annat.

onsdag, december 15, 2004

Jag blev mörkrädd på Lucia

Nittiotalets kvinnofridsreform är den största satsning som gjorts mot mansvåldet i Sverige. I höst har våldet mot kvinnor debatteras med än någonsin och när regeringens egen utredning i frågan, SOU 2004:121 presenterades i måndags på självaste Lucia blev jag mörkrädd, trots ljuset från luciatågen.

Det är en skrämmande verklighet som utredningen visar på. Våld mot kvinnor är i praktiken en lågprioriterad fråga för regeringen. Det finns en tydlig avsaknad på konkreta förslag, samtidigt som bristen på resurser är stor, både fysiska och ekonomiska, vilket gör att myndigheter och kvinnojourer flämtar efter andan...

Idag anmäls endast 20 procent av misshandeln till polis eftersom kvinnor i Sverige inte längre litar på rättsstaten. Det om något är ju ett svar på att systemet inte längre fungerar. Idag är det få poliser som hinner till undsättning. Det behövs specialiståklagare för våld mot kvinnor, bättre samordning mellan polis och åklagare, höjda straff för överträdelse av besöksförbud och fler åtgärds- och behandlingsprogram för kvinnomisshandlare. Vi får hoppas att statsrådet Jens Orback, vaknar upp från sin dvala på Rosenbad 4 på Justitiedepartementet i den kungliga huvudstaden och börjar agera. Helst inte bara verbalt den här gången.

måndag, december 13, 2004

OHLY VAR EN STALINDRÄNG

En alternativ luciasång...

OHLY VAR EN STALINDRÄNG
(staffan var en stalledräng)

Ohly var en Stalindräng
Han hade ingen hjärna
Han ville ta din sista peng
Allt för den röda stjärna
Ingen ånger synes än
När ska Lasse Ohly börja tänka?
Gudrun drack tills hon blev grön
Hon har nu ingen lever
Skattar inte på sin lön
Men vill det inte medge
Ingen Gudrun finnes kvar
Vad blir det av stackars lilla vänstern?

onsdag, december 08, 2004

Jag vill ha en humanare flyktingpolitik i julklapp, tomten.

Publicerad på GT Debatt den 12 december, 2004.

Avdelning 16 på Migrationsverket förvarsenhet i Kållered är sista utposten i Utlänningsnämndens arbete. Där sitter frihetsberövade invandrare i väntan på att bli hemskickade. De har flytt av många olika skäl, såsom krig, naturkatastrofer, förföljelse av sexuell läggning, politisk åsikter eller religiös tillhörighet.

Jag har i mitt politiska arbete besökt förvarsenheten flera gånger, nu senast har jag besökt Nusret Useini han flydde som 20-åring undan kriget och militären i Makedonien. Nusret har levt i Sverige i 14 år och är som vilken annan svensk. Han jobbar på bageri, är med i facket, fotbollstränare, betalar skatt, har lån på banken, svenskt körkort, gift och han en son på två år, som båda är svenska medborgare.

Jag satt senast i fredags och fikade med just hans fru, bror och svärfar i våra lokaler i Göteborg. Alla var trötta, bleka och nerstämda, över att Nusrets beslut att bli utvisad nu på måndag. Vi pratade asylprocessen, migrationsministern, nationella gränser, krig, gud, värdet av människan och om fotboll.

Senaste nätterna har jag med vänner letat paragrafer i svenska lagen för att kunna visa för myndigheterna att utvisningen i detta fall är så oerhört fel. Som vanliga medborgare kan vi inte göra mycket förutom att hoppas på förändring, skämmas på regeringens vägnar och påverka myndigheterna att häva beslutet. Vi har alla läst och hört om fall där flyktingar som gömmer sig berättar ut om deras situation och vi kan gå i graven för att svensk flyktingpolitik är hemsk och inhuman. Vi har träffat allt för många familjer för att veta att det inte är några engångshändelser.

Sverige beviljade år 2000 totalt 45 164 permanenta uppehållstillstånd. Av dessa fick 9 045 personer stanna på grund av flyktingskäl, andra av skyddsbehov och humanitära skäl. Resterande fick uppehållstillstånd på grund av att anhöriga är bosatta i Sverige. Det låter kanske solidariskt i mångas öron, men faktum är att Sverige, enligt FN, flertalet gånger återsänt människor som knappt, eller inte alls, överlevt efter återvändandet. Många flyktingar som nekats uppehållstillstånd i Sverige har dessutom valt att begå självmord än att lämna vårt land. Hur kan vi då fortsätta att avisa flyktingar?

Att ge skydd åt människor som tvingas fly för sitt liv eller undan förföljelse är en medmänsklig skyldighet. Som liberal kan jag inte tigande se på hur västvärlden och Sverige sviker sitt medmänskliga ansvar. Runt om i världen lever hundratals miljoner människor runt om i världen i svår fattigdom. Många tvingas att fly. FN:s flyktingorgan, UNHCR, räknar med att det i dag finns över 20 miljoner flyktingar i världen och antalet ökar.

Vi liberaler vill se att alla asylansökningar ska prövas individuellt och i rättssäkra former. Utlänningslagstiftningen måste förändras så att barnens bästa sätts i främsta rummet och utlänningsnämnden måste läggas ner. Dagens asylprocess måste göras mer rättssäker, och snarast göras om till en process i förvaltningsdomstol. Dagens orimligt långa handläggningstider river upp och förstör människor och måste radikalt förkortats.
Snart firar vi jul och hoppas att Nusret får göra det också - med sin familj, i sitt hemland Sverige.

fredag, december 03, 2004

"Jag ska vinna i det här livet eller nästa"

Jag gillar inte att hata, men jag hatar verkligen den svenska flyktingpolitik som idag förs i Sverige. Den gör mig illamående och ledsen.
Socialdemokraternas prat om solidaritet är inget annat än tomma ord. Varje år försvinner motsvarande två skolklasser med barn spårlöst i Sverige, trehundra barn sitter i förvar bakom lås och bom och ingen annan stans än i Sverige har man problemet med apatiska flyktingbarn. Vi är trötta på en politik som behandlar barns rättigheter som något man tar hänsyn till när man har råd och lust. Frånsett att dessa barn redan från början bär på traumatiska minnen från det brinnande helvete flyktingarna tvingast fly från måste de leva under en enorm psykisk press, ständigt vara rädda och kanske inte ens kunna gå till skolan av rädsla för att migrationsverket ska skugga dem tillbaka till familjens gömställe. Följderna blir barn som sjuknar in, tappar livslusten, slutar äta och blir apatiska. Ingen annanstans än i Sverige, ”världens bästa på flyktingmottagning”, finns fenomenet med apatiska flyktingbarn.

Suck och stön.

Kära sossar jag ska vinna i det här livet eller nästa.