Jag var duktig i skolan och gick ut med bra betyg i nästan alla ämnen. Ett av de ämnen där jag inte lyckades lika bra var i matte. Ett ämne som jag aldrig har haft lätt med, från första klass till min sista på gymnasiet. Mitt problem var att jag inte fick den hjälpen jag behövde. Jag kom i kapp mina kompisar när de gick vidare till nästa nivå och det var aldrig roligt att få jobba i en ständig uppförsbacke. Mitt resultat blev att jag slutade bry mig om allt vad matte hette, istället för att satsa ännu mer. På senare tid har jag även fått det bekräftat att det inte bara är jag som har svårt för ämnet.
Svensk skolpolitik är i djup, (för att inte säga kraterdjup) kris. Svenska elevers kunskaper i matematik har försämrats kraftigt sedan 1995 och ligger nu under snittet för västländerna. En 16-årig rysk skolpojke från den sibiriska tundran har bättre kolla än vad jag har, vad säger det?
En enkel slutsats är att varma lokaler, bra bambamat, snälla lärare och nya läroböcker inte är lösningen. Jag tror att vi måste vara ärliga mot dagens elever och säga att det är kunskapsnivån som är viktigast – inte mysfaktorn.
Det behövs en stor omläggning av svensk skolpolitik, där en skolkommission bör tillsättas för att komma till rätta med problemen som svensk skola har idag. Vi behöver tydliga kunskapskrav, nationella prov, tidigare betyg, återupprätta studiedisciplinen och se till att läraryrkets auktoritet blir bättre. En mycket god vän till mig studerar till lärare i Malmö, och att få ta del av hur hans utbildning ser ut är inget annat än skrämmande. Det kanske inte är så konstigt att Sveriges unga får sämre och sämre kunskaper.
För att hjälpa elever som har svårt med mattematiken, skulle jag gärna se att vi nivågrupperar barn efter deras kunskap. Om detta hade gjorts när jag var yngre hade jag fått mer stöd och bättre stimulans. Samtidigt behöver vi också återinföra allmän och särskild kurs inom matematiken. Så att alla elever oavsett kunskap kan utvecklas, på sina vilkor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar