Studiemedelssystemen måste reformeras

Jag har väntat länge på att den studiesociala kommittén ska släppa sin rapport. I går kom den tillslut, och det var ingen liten lunta den producerat. Kommittén har försökt att ta ett helhetsgrepp på studenternas ekonomiska och sociala situation, och kommer med några bra och några mindre bra förslag. Studenter är ingen homogen grupp utan en samling individer, därför behövs individuella lösningar.

En ökning av studiemedelsnivån är välkommen. Det är svårt att motivera varför vissa ska leva under fattigsdomsgränsen utan möjlighet att ens låna mer pengar. Tyvärr flaggade högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg för att den risiga konjunkturen kan sätta käppar i hjulen för detta projekt, men det återstår att se. Även killen med hårpiska på finansdepartementet har ju varit student en gång i tiden.

Sämre är förslaget att högskolestudenter behöver ta en examen motsvarande tre års studier inom fyra år för att få förlängt studiemedel. Läs gammalt inlägg här. (Dock föreslås att studiemedel ska kunna ges upp till max sju år.) Liberala studenter ställer sig onekligen bakom ambitionen om en ökad genomströmning i högskolan. Svenska studenter har helt enkelt för roligt när de pluggar för det tar längre tid än i andra länder för dem att bli klara, vilket är kostsamt både för dem och för staten. Vi tycker dock inte att den här typen av krav på examen är rätt väg att gå. Om någon vilsen student tror sig få den bästa möjliga utbildningen genom att enbart studera A-kurser är det inte upp till oss, staten eller högskolan att tvinga den till någon annan uppfattning. Samma gäller för den personen som föredrar att skaffa tre examina och som därför kräver längre tid utan att uppnå någon fil kand. inom fyra år. Lösningen på detta är att göra studielånet mer flexibelt så att den enskilde studenten får både större valfrihet och större eget ansvar för sitt studielån.

Hellre individualism än fyraårsspärr

Min gamla kollega i Utbildningsnämnden i Göteborg, miljöpartisten Lage Rahm som numera sitter i riksdagen och är ledamot i den studiesociala kommittén, har nyligen meddelat att den eventuellt kommer att föreslå en begränsning av studiemedelstiden i sitt betänkande, som kommer i slutet av mars. Istället för dagens sex år ska normaltiden för studiemedel begränsas till fyra år med möjlighet till dispens för studier upp till sex år. En oerhört viktiga fråga i sammanhanget är vad som krävs för att få dispens efter 4 års studietid. Kommer det räcka med att studenten tagit alla sina högskolepoäng efter fyra år, eller måste den tagit ut en kandidatexamen? Om det kommer ett krav på examen efter fyra år ställer vi oss i Liberala studenter mycket skeptiska till detta; hur blir det då med de studenter som vill byta utbildning halvvägs? Eller de knasbollar, förlåt mitt ordval, som bara vill läsa A-kurser för att få en bredd?

Lösningen stavas inte krav och paternalism utan individualism och eget ansvar. Vill man öka incitamenten för studenterna att ta examen i tid bör man istället lägga om ansvaret för studielånen från CSN till banker. Den enskilde studenten får då såväl ansvar som frihet att lägga upp planeringen av sina studier i större utsträckning i samverkan med sin bank. Ett sådant system finns i till exempel vårt grannland Finland och fungerar bra där.

Ambitionen att få fler studenter att ta examen i tid är i grunden god. Vi anser dock att det här är fel sätt att närma sig problemet. Problemet i svensk student- och högskolepolitik har länge varit att staten detaljstyrt studenternas tillvaro alltför mycket, både genom styrningen av högskolorna och genom studiemedelssystemet. Vi vill se mer av valfrihet, mångfald och flexibilitet för alla studenter, inte hårdare krav på studenterna.