Idag skriver mina vänner Henrik Johansson och Ola Grimsholm på UNT:s debattsida om varför kårobligatoriet kränker individen. Inget nytt eller konstigt med det. Att tvingas in i en förening är totalt odemokratiskt och hör inte hemma i Sverige på 2000-talet. Vad som däremot är nytt är att Uppsala studentkår numera stödjer denna motbjudande företeelse.
Igår bifölls en motion vid Uppsala universitets studentkårs fullmäktige som innebär att kåren numera är för ett bibehållet kårobligatorium. Det är visserligen inte ovanligt att organisationer skriker efter extrapengar och särbehandling för just sin verksamhet på bekostnad av andra, men detta är ovanligt magstarkt, eftersom det finns en stark opinion både bland studenter och folk i allmänhet för rätten att välja vilken förening man vill ingå i och vart ens pengar ska gå. En mer sund inställning från majoriteten i Uppsalas kårfullmäktige vore att förvalta sitt mandat och tänka ut hur man kan förbättra servicen för studenter på så sätt att det blir attraktivt att vara med i kåren även när medlemskapet är frivilligt.
Kårens uppgift ska vara att värna studenternas bästa. Men kårens mandat måste bygga på att studenterna faktiskt är intresserade av det kåren erbjuder. Annars har kåren förlorat sitt berättigande. Kårobligatoriet är som tur är på väg bort nu, men Uppsalas studentkår är en av de sista bastioner som kämpar emot. Man undrar varför. Om nu stödet för kåren är så starkt i Uppsala, varför behöver de då bygga sin verksamhet på tvångsanslutning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar