torsdag, januari 13, 2005

Regeringsarbetet efter tsunamin

Efter många om och med vaknade oppositionen till liv efter att julmaten hade lagt sig till sin rätta. Enligt mig allt för sent. Jag kan dock förstå varför oppositionen i Sverige väntade med att kritisera, rädda för att plocka politiska poäng på en naturkatastrof, eller det som Mona Sahlin nyligen kallade för pajkastning. Men att vara folkvald handlar just om att kritisera, granska och konfrontera. Är du sen folkvald och tillhör oppositionen är det ännu viktigare att faktiskt sticka ut hakan och se till att svenska medborgare i kris, får ett så bra bemötande och hjälp som möjligt. Det är ingen pajkastning. Men i det här fallet ställde sig partiledarna Maud, Lars, Fredrik och Lill-Göran i givakt när stadsministern gormade om nationellsamling. Även om det verkligen inte behövdes, eftersom medborgarna redan visade solidaritet värt namnet. Istället blev det medierna som fick ta över det samhällspolitiska ansvaret och ställde sig på barrikaderna.

Katastrofarbetet skulle ha startats när första faxet från svenska ambassaden i Thailand droppade ner på utrikesdepartementet. Men med tanke på att UD anställda uppenbarligen inte känner till att det har någon fax, så är det inte så konstigt heller att dom inte kunde använda telefon. Skulden las först på Laila Freivalds, senaste syndabockarna i den här komedin är ju fotfolket på UD, som i sin tur via facket har klagat på utrikesministern. De allra flesta är pålästa, erfarna och arbetsvilliga. Men för att de ska få chansen att göra en insats krävs en ledning som tar tillvara deras kunskap. Den ledningen finns inte i dag. När en naturkatastrof av den här storleken inträffar är det landets högsta politiker som ska leda arbetet och ta ansvar. Göran Perssons försök att agera landsfader sprack rätt fort. Som liberal och republikan hade jag hellre sätt att min partiledare Lars Leijonborg hade styrt upp den sakliga kritiken istället för att kungen som egentligen inte ska ha någon politisk makt, tog på sig rollen som landsfader och kritiserade. Ingen kan sticka under stolen att herr Bernadotte har gjort sitt arbete på ett lysande sätt.

Sen Göran Persson tillträdde som regeringschef har han centraliserat regeringsarbetet till sig själv, likt kommunalrådet Johansson har gjort här i Göteborg. Det blir rätt naturligt om allt centraliseras till en och samma person att det inget händer om inte personen ifråga gör något, framför allt i egna led. I det här fallet handlar det ju om att krishanteringsförmågan i regeringskansliet måste bli bättre. Fast har regeringskansliet flera Ja-medarbetare som är politiskt tillsatta och står utan plattform blir ju resultat där efter.

Sverige har inget ministerstyre, utan har självständiga myndigheter som ska agera på eget initiativ. Funktionen bör vara sådan att i en katastrof ska proffs agera, politiker är inte proffs och ska inte inta den rollen. Statsministerns ageranden, har lamslagit funktionen. Anledningen till avsaknaden på mod är en historia där regeringschefen utsatt myndigheternas generaldirektörer för repressalier eller avsked om de agerat utan hans vetskap. Så var det aldrig tänkt, myndigheterna ska kunna agera i kriser med en brandkårsmentalitet där de snabbt kommer iväg och kan agera utan att ett regeringsbeslut utav minst fem stadsråd. När de har gjort så, skött sitt jobb så att pengarna rullat iväg så har stadsministern blivit rasande. Persson är inte rätt kapten att styra skutan Sverige, det är dags för avlösning.

Inga kommentarer: