Det har redan skrivit spaltmeters om flodvågen och dess offer. Jag hade fram tills nyårsdagen och klockslaget 19.30 bara haft vänner som klarat sig undan vågen. Sen ringde min telefon och jag fick det fruktansvärda beskedet att en av mina vänner gått ur tiden. Katastrofen i Asien är ett nytt helvete på jorden, vi har hört berättelser som har etsat sig fast för alltid på näthinnan. Turisterna lämnar nu regionen för åka hem och jag hoppas verkligen att västlänningarna inklusive mig själv hittar tillbaks. Jag anser att Sverige ska ta ett långsiktigt ansvar i regionen, långt framöver för att verkligen visa vad som menas med solidaritet. Att insamlingsgalorna slog nya rekord, var underbart och vi kan verkligen hoppas på att pengarna kommer fram och gör nytta. Något som också måste tas tillvara på är all den erfarenheten från liknande tragedier, jag tänker på Estonias förlisning och på discobranden i Göteborg
Själv minns jag så väl morgonen den 30 november 1998, då 63 ungdomar omkom i discobranden på Hisningen. En av dom 63 var min stora kärlek som liten och även min granne. Sofias mamma Gunilla, som enligt mig bakar världens goaste kanelbullar, sa nyligen med anledning av naturkatastrofen att ”Vi orkar lyssna, vi orkar prata om det svåra som hänt”. Jag håller verkligen med. Vi måste ta tillvara på dom som verkligen vet vad det här handlar om, för det är nu som det stora arbetet börjar. Jag ska försöka vara en del av det. Nu måste vi prata med varandra och en bra början på det är att ta första resenär på spårvagnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar