Idag på GP debatt lyfter Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Jjohansson Metso upp några viktiga slutsatser till Leijonborgs avgång. I mångt och mycket måste jag instämma i hennes argumentation. Leijonborg avgick för att han inte längre hade ett tillräckligt stöd i landet, vilket jag har tyckt har vart tråkigt eftersom jag trodde att han hade mera att ge som ledare. Tråkigt i sammanhanget är också som Metso också påpekar i GP att hetsen kring Lasse har faktiskt saknat konkreta anklagelser och önskemål.
Samtidigt blir trenden kring personfixering än tydligare och vi som anser att det är politiken som är viktigast får vackert se på, när andra partimedlemmar kräver avgång och får synas i media. Självklart hoppas jag på en nytändning när vi får en ny partiledare, men jag tror personligen inte att vår politik kommer att förändras – fps politiska inriktning har mer eller mindre legat fast under lång tid, dock har den förpackats på ett annat sätt. De som nu har krävt Leijonborgs avgång har gjort det för att han inte har synts tillräckligt bra – fast jag tror att det är just det som vi kommer att skriva ner i historieböckerna som en av Lars största framgångar som partiledare. Men vad vet jag, är ju bara en futtig kommunalpolitiker.
Avslutningsvis och tillbaks till Metso på GP debatt så menar hon att röstmaximering är ingenting som vi liberaler ska sträva efter. Fp har suttit med i alla borgliga regeringar som styrt det här landet och makten kommer alltid att vara medlet för att genomföra förändringar. Röstmaximering på ett eller annat sätt ett måste för att leda en organisation och det var ju just det som Leijonborg tillslut delvis förlorade striden på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar