När jag vakande upp idag visste jag inte om jag skulle gå till jobbet eller inte. Hela kroppen värkte och mitt minne var allt för tydligt. Igår kväll förlorade min stora kärlek i livet, ÖIS, ännu ett fotbollsderby. Öis är för mig, min religion, där Markus Allbäck är min gud och Ullevi är min kyrka. Igår var det inte bara jag, utan 33 000 andra göteborgare på Nya Ullevi, tillsammans med tv-tittare som såg ett uselt spel av lirarnas lag. Tyvärr var det inte ens pojklags nivå, spelet var trött, fjantigt och tanigt. Jag kommer för alltid att vara Öisare. Mitt engagemang följer mig till döden. Jag kan bara instämma i Zorans kommentar, ”Vi är inte bättre just nu”, så är det, tabellen ljuger aldrig. Öis är väl min form av lack, läder och piskor.
Något som jag dock missade för festen på Nya Ullevi, som tyvärr slutade med känslan av en tonårsfylla, var debatten mellan Persson och Reinfeldt. Nu ett halvt dygn efter har jag dock synat duellen och den var ungefär lika tråkig som matchen igår, var för en rödblå Öisare.
Inget nytt, en trött statsminister som malde på om 90-talets ekonomi och en moderatledare som inte vågade gå hela vägen, som inte passade på, stärkt av stödet i opinionen att en gång för alla sänka vår stadsminister till opposition. Oppositionsledare måste våga sticka ut i hakan och spela ut korten. Jag hoppas på bättring både hos Öis och hos Alliansen för Sveriges största parti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar