Jag är ju inte direkt någon IFK:are, mitt hjärta håller av någon konstig anledning på ett helt annat lag, som är oerhört mycket sämre. Det var med både gåshud, värme och glädje som jag följde IFK:s sista väg mot guldet igår – via radion i bilen hem från landet samtidigt som regnet öste ner utanför.
Att Blåvitt nu är tillbaks och är bäst är både bra för klubben, Göteborg och för svensk fotboll som helhet. Känns bra att bucklan har kommit hem till rätt ställe. Nu finns ju chansen att man kan få se Champions League i Göteborg igen – det minns jag också med glädje. Så ett stort grattis till framsidans just nu bästa lag och Sveriges för den delen.
Kan ju förstå varför min gudson, fick sitt andra namn ändå – passar ju än bättre nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar